Jag minns när jag föddes och omfamningen av min mamma som verkade nästan ovillig att släppa mig längre. Och då minns jag din, som hade sin egen lukt och sin egen styrka.
Det finns en grind som var och en av oss har i åtanke och en väg som har färdats i åratal varje dag. Det är den som leder till mormors hus, till de väggar som vanligtvis luktar gamla foton, god mat och bröd med tomater när som helst på dygnet. Även om vi inte hela tiden tänker på det, är minnen alltid där, redo att dyka upp och hålla fast vid våra hjärtan. Vad jag tänker på när jag tänker på dig, är de lopp jag gjorde från mina förälders bil till din grind, och ropade "nonnaaaa" högst upp i lungorna . Jag minns att du satt i köket och under tiden fick du oss att smaka på det du förberedde och du blev arg på mamma eftersom du tycker att vi var för tunna. Även om det inte var sant.
Kära mormor, som jag kanske har gett dig för många gånger för givet. Som när du kom för att hämta oss i skolan och för oss var det normalt att du letade oss till ett mellanmål. Hur normalt var det för mig att försvara mig mot allt dåligt som kunde hända mig, även om glassen föll på golvet. Jag minns min första kross och hur du omedelbart märkte det. Och sedan berättade du din kärlekshistoria med farfar: du var så ung och ändå är du aldrig åtskild, men hur gjorde du det? Hur var det möjligt att få en flyktig känsla något långvarigt? Men kanske kommer människor som du, mormor, osannolikt att komma i framtiden. Människor som tar hand om dig utan att be om något i gengäld och får dig att känna att du är det mest älskade i universum.
När jag måste lägga mig på natten och kamma håret, tänker jag på din mormor. När gjorde du flätorna och du sa till mig att aldrig kasta mig ner, och att om jag råkar falla i livet var jag tvungen att resa mig omedelbart. Eftersom livet är svårt. Du har alltid mött det med ett leende och fått mig att stå upp och ge mig din hand. Men idag vet jag att när du lämnar det är det tack vare dig om jag fortsätter med mitt huvud högt.